Om det här med att ”trivas ihop”

Publicerat av:

Annika Willén

annika@assistansformedlaren.se

I detta inlägg diskuterade jag yrkesrollen personlig assistent och försökte argumentera för att detta är ett jobb som måste betraktas som kvalificerat. Min målsättning var att försöka ta död på den gängse opinionens inställning om denna yrkesgrupp som "okvalificerad".

En annan sida av samma mynt är det här med att det ofta sägs att det viktiga i yrket är att brukaren och assistenten ”trivs tillsammans” . Åtminstone stöter jag på såna påståenden väldigt ofta.

För mig är det här ytterligare en avspegling av den slentrianmässiga underskattning som många bär med sig av personlig assistans som yrke. Det är som om yrket går ut på att skapa någon slags allmän mysstämning.

Jag menar, låt säg att du bryter armen och uppsöker sjukhuset. Vad skulle du då anse vara den viktigaste egenskapen hos läkaren som ska behandla dig? Att läkaren har rätt yrkeskompetens för att behandla din skada eller att du trivs i läkarens sällskap?

Samma frågeställning gäller relationen mellan brukare och assistent. Det viktiga måste vara att man som assistent kan tillföra sin yrkesmässiga expertis, nämligen att leverera riktigt bra assistans i arbetssituationen. Att arbeta som personlig assistent är i första hand ett yrke, ett jobb som man tar emot lön för att utföra.

Det handlar om självständighet

Dessutom gör man det svårt för sig själv om man accepterar att det är personkemin som jämt ska stå i centrum. Om jag i första hand siktar på att få brukarens gillande blir det också viktigt att upprätthålla det tillståndet. Som assistent fattar jag då beslut i svåra situationer utifrån hur de påverkar hur omtyckt jag blir och inte utifrån vad som är det bästa för brukaren.

Med andra ord. Jobbet som assistent handlar om att vara kunnig i yrket. Du ska gå till din arbetsplats och leverera assistans så att brukaren kan leva sitt liv. Det finns inget i assistansrollen som säger att du och brukaren måste fika ihop, gå på fotboll tillsammans, eller ha ett ”trivsamt” umgänge.

Därmed inte sagt att man måste vara ”kylig” eller distanserad i sin yrkesroll. Det är fullt möjligt att vara varm och social och samtidigt göra ett bra jobb, självklart.

Min poäng är bara att det sociala myskriteriet inte alltid måste vara det viktigaste - i alla lägen. Slutligen är det ju alltid arbetsgivare, dvs brukaren, som avgör hur assistansen ska utföras.